Mangamålet är ett övergrepp på demokratin

Mangamålet tas upp i HD. Om man där håller med hovrätten har lagen en gång för alla bevisat att Sverige inte skiljer sig det minsta från Airstrip One från Orwell's 1984.


Nu jävlar gäller det. Högsta Domstolen tar upp det s.k. Mangamålet, efter att den dömde 'sexualförbrytaren' Simon Lundström överklagat den dom han fått i både tingsrätten och hovrätten. Lundström, som har beskrivits som "sveriges främste mangakännare", har dömts till 25.000kr i böter för ringa barnpornografibrott då han innhaft trettionio stycken s.k. mangateckningar, föreställande mangakaraktärer (prepubertala i västerländska mått) i sexuella situationer.

Iochmed rättegången har debatten återigen exploderat i det som blir den sista striden, då HDs dom blir prejudikat för liknande dommar i framtiden. Björn Sellström från polisens barnpornografigrupp säger att fallet stjäl fokus från 'riktiga' övergrepp på barn då teckningarna föreställer fantasifoster, medan Lars Arrhenius från ECPAT i P1:s Studio Ett (lyssna nedan) menade att teckningarna "kan härröra från verkliga övergrepp" och kränker barn generellt. Andra, mer ideoligogiska, argument menar att en dom skulle kränka yttrandefriheten.

Studio Ett - Mangamålet



Utan att själv ha sett bilderna måste jag anta att Björn Sellström har fel när han säger att det handlar om fantasifigurer. De flesta animes jag sett (där animerade former av karaktärer liknande dem på mangateckningarna förekommer) handlar om människor, och utspelar sig gärna på platser som existerar i verkligheten. Det brukar generellt poängteras om så inte är fallet. Detaljer som stora ögon, udda hårfärger, eller brist på näsor förvandlar inte karaktärerna till något annat än människor - det är helt enkelt så skaparen valt att rita. Likna det med de huvudfotingar man ritade som barn;  det må bara vara två cirklar balanserande på ett par streck, men det är fortfarande en teckning på mamma och pappa. Så länge karaktärerna inte har svans så är de människor (eller pappa). Om de är t.ex. korta, smala, och har prepubertala proportioner kan man därför anta att det är teckningar föreställande unga människor. Fiktiva människor, men ändå människor.
I den meningen är lagen klar:  

"Den som skildrar barn i pornografisk bild, innehar en sådan bild av barn eller betraktar en sådan bild som han eller hon berett sig tillgång till döms för barnpornografibrott till fängelse i högst två år."

Kruxet i debatten är att lagen, som den står, är odemokratisk.
För att ett brott ska vara ett brott krävs ett offer, men ovanstående lag nämner ingenting om detta - det är av den anledningen Simon Lundström kunnat bli dömd två gånger.


ECPATs representanter vill få det till att teckningarna KAN "härröra från verkliga övergrepp"; alltså att någon ska ha gjort en skiss på ett riktigt övergrepp, men ritat i mangastilen i försök till någon sorts kamouflering. Bortse en sekund från hur otroligt långsökt argumentet är (som att påstå att Camilla Läckberg är en seriemördare), och fokusera istället på vad det skulle innebära i en domstol. 
Det finns inom den svenska straffrätten s.k. "bevisbörda", något som alltid ligger på åklagaren. Gemene man, efter allt för många avsnitt av Law and Order, känner nog till det bättre som "Innocent until proven guilty" - oskyldig tills motsatsen bevisats.
Kort sagt: visa mig bevisen för att ett övergrepp ägt rum (alt. ändra lagen till att endast misstanke behövs, då kanske vi kan bli av med Läckberg).

Människobarn? Absolut.
Olagligt? Tyvärr.

Argumentet att det "kränker barn generellt" är minst lika löjligt. Om något ska ses som kränkande mot en eller flera personer så måste väl personen/personerna i fråga faktiskt känna sig kränkt? Om teckingarna Lundström hade på sin dator var erotiska kan de inte varit menade för barns ögon, och kan därför omöjligt inge sagda känsla.
Även om ett barn råkade snubbla över sådana bilder så är väl chansen att han eller hon skulle känna sig kränkt ganska smal? Jag blir inte kränkt när jag ser Edward Nortons karaktär bli våldtagen i American History X (fast enligt ECPATs logik kanske jag borde bli det, jagmenar, han var ju en vuxen man).


Vi står alltså inför en rättegång där det inte finns några offer, men likväl en brottsling. Lundström har blivit fälld för inehav av material som, även fast det inte skadar/kan skada någon, är oacceptabelt enligt statens lag. Vi pratar kort och gott om något mycket värre än ett kränkande av yttrandefriheten, vi pratar om den aspekt som gjorde storebrorstaten Airstrip One i George Orwells 1984 så otroligt vedervärdig: att det var olagligt att tänka fel sorts tankar.


Jag kan förstå om Lundström fälls även i HD, han har onekligen begått ett brott, men om inte lagen ändras som ett resultat av detta kan vi lika gärna lägga ner det där med demokrati helt och hållet.




Oh, and by the way: Här är en bild jag ritat själv.

Nu när ni tittat på den är ni, precis som jag, skyldiga till barnpornografibrott =D

"Den som skildrar barn i pornografisk bild, [...] betraktar en sådan bild som han eller hon berett sig tillgång till döms för barnpornografibrott."

Tough luck.

"Hen" gömmer de problem man försöker lösa

Jag är en man. Det är inte en åsikt jag står för, inte en ideologi jag gillar, och inte en övertygelse jag har. Det är fakta.

Förutom män, som jagsjälv, finns också kvinnor. Inte heller detta är en övertygelse, utan bara fakta.
Jag, som man, tror mig inte vara mer värd än kvinnor, och inte heller att kvinnor är värda mer än mig.

Illustration från "Känn med Hen", av Anette Ståhlberg

Något/n som jag däremot är övertygad INTE finns, och således helt saknar värde, är Hen. Hennor..? ..Hennar?
Redan här är jag övertygad att några läsare stämplat mig som sexist och bakåtsträvare; men låt mig förklara.

Som den ignoranta lilla fjant jag är var jag inte medveten om begreppet "Hen" innan hela debatten runt könsneutrala pronomen i barnboken "Kivi och Monsterhund" kickade igång. Now, jag har inga problem med boken i sig, och absolut inget emot användning av neutrala pronomen i litteratur. Snarare tvärtom; jag älskar när det experimenteras med ord och språk.
Det som däremot ger mig stark blodsmak i röven är att det visade sig att endel nutcases tagit till sig idén och börjat experimentera utanför böckernas värld, på sina egna barn. Åh Maj Gård.
"Blev det en pojke eller flicka?", "Det blev ingenting, vännen." 

"Men Robin, nog måste du hålla med om att män och kvinnor inte får samma möjligheter i dagens samhälle".
Absolut, och det äcklar mig. Det äcklar mig att kvinnor får lägre lön än män för samma arbete, och det äcklar mig att en pojksnopp och ett par russinstora testiklar på ett barn innebär helblå attiralj och hockey-tillbehör i födelsedagspresent (jag älskade mitt lila barndomsrum, och hockeyklubban jag fick på min 6-årsdag är fortfarande oanvänd). Men att ersätta snopp och vagina med en oformlig, könlös blobb? Det är inte bara löjligt, det är en vanföreställning.

En liten jämförelse: Förutom jämställdhetsproblemen mellan män och kvinnor finns ju i Sverige också en rejäl fördomsfullhet mot Islam. Vi skulle, in the spirit of Hen, kunna lösa det problemet genom att mosa ihop Islam, Buddhism, Hinduism och Kristendom till en härlig gojjamojja (Kribuhislamism) och leka att det inte finns några skillnader mellan religionerna.
Vi skulle också kunna ta tag i den ökande extrem-nationalismen genom att bunta ihop alla nationaliteter under samma kategori;
"Vart är du ifrån?"
"Vartsomhelst ;]"

NEJ!
Det är helt fel sätt att tackla problemen på. För, like it or not, endel Kribuhislamister kommer fortfarande vara muslimer, endel Vartsomhelstare kommer vara från Bulgarien, och alla Hennor/Hennar/Hens kommer fortfarande vara män och kvinnor.
Jag (tror jag) vet hur föräldrar till Hennor/Hennar/Hens resonerar; "om jag vägrar avslöja om mitt barn har snopp eller vagina så tvingar jag farmor (fermar/formar/formor/farmar?) att köpa bättre födelsedagspresenter än Barbiedockor och hockeyklubbor". Detta stämmer nog mycket väl, men man kan ju knappast påstå att föräldrarna hjälpt sitt/sina barn få bättre chanser i livet.
Tänk när sagda barn kommer in i tonåren och börjar leta anledningar att hata sina föräldrar. "Jag fick ritblock och svarta kritor för att pappa sa till alla att jag var hermafrodit". Att ge något ett hittepånamn gör det inte till sanning.

Vad jag vill komma fram till är att det är helt fel approach till problemlösning. Istället för att hoppa in i en fantasivärld där kön inte existerar - vad sägs som att ta kavla upp ärmarna och faktiskt försöka bli av med problemen? Säg till farmor att lille Kalle önskar sig dockor ävenfast  han har testiklar (förutsatt att Kalle faktiskt önskar sig dockor), precis som vi förklarar för människor att Abdul inte kapar flygplan ävenfast han inte äter fläsk, eller att Anya inte säljer sig för pengar trots att hon är från Balkan.

Fördommar kan slås sönder. Inte av Hennor, Hennar, Kribuhislamister eller Vartsomhelstare, men av män, kvinnor, muslimer, kristna, turkar och svenskar - alla med lika värde.


För dig som insett att jag är illiterat; läs Anette Ståhlbergs [mycket vackrare] artikel med samma ståndpunkt.

Dagens fight: Föräldrafascism

So, there is this guy.

Han heter Tommy Jordan, är 45 år och har femtonårig dotter. Dottern heter Hannah skrev en post på sin facebookprofil där hon deklarerade sitt missnöje med att hennes föräldrar förväntar sig att hon ska utföra x-antal sysslor i hemmet, varje dag. Tommys gensvar blev att filma sig själv när han sköt sönder dotterns dator med en pistol, för att sedan posta videon på hennes facebook-wall samt på youtube.

Man kan tänka sig att det här bara är en extrem, så här kan man väl inte göra?

Fast när man läser de kommentarer videon fått, och antalet 'tummen upp' den har så är det inte lika självklart längre. Konsensus verkar vara att det Tommy gjorde var något storslaget; äntligen någon som lär de bortskämda snorungarna veta hut!

Och det är det här som skrämmer mig. Att det är accepterat och uppmuntrat att bestraffa sina barn med fysiska medel. Och jag är ganska säker på att det är något som alla föräldrar förr eller senare gör.

Missförstå mig rätt. När jag säger "fysiska medel" så menar jag inte att alla föräldrar ger sina barn en wicked backhand varje gång dom inte bäddar sin säng. Men jag tror alla kan skriva under på att man som barn fått utgångsförbud eller en leksak konfiskerad när man vägrade göra något. Jag frågar mig själv hur det kan ses som acceptabelt beteende. Fast jag vet ju såklart redan svaret. Det är för att du var ett barn och dina föräldrar var dina föräldrar. "För att jag är din mamma och jag säger så," är en accepterad förklaring. All done, nothing to add.

Och ändå är det ingen förklaring. Det är bara ett konstaterande (konstaterar jag). Ett konstaterande som legitimerar censur, frihetsberövande och ibland våld.

Föreställ er samma scenario fast där båda parter är vuxna. Tänk dig t,ex. att din pappa, via telefon, skulle säga att han tyckte din farfar är dum, varpå farfar smashar pappas telefon med en hammare, samt hindrar pappa från att gå ut och göra vad han vill på eftermiddagarna -i en hel månad. Det skulle inte bara vara absurt, det skulle vara direkt brottsligt.

Det som stör mig är att dessa straff är grundlösa. Ett barn kan, som i Hannah Jordans fall, bli straffat för något så fundamentalt som att uttrycka sina åsikter, om dessa råkar gå emot vad föräldrarna tycker. Jag har inget emot att sätta hårt mot hårt när det kommer till verkliga, kriminella, gärningar: Om din dotter sätter eld på en bil, sätt en fotboja på henne. No problem, så fungerar ett rättssystem. Men du kan inte leka tyrann i landet Förortsvilla bara för att du betalar hyran. Man måste låta befolkningen uttrycka sig utan att vara rädda för fysiska påföljder.

"Jag tycker inte om att bli kallad dum, därför får du inte träffa dina vänner" -Ser ni hur löjligt det egentligen är?

Jag vet att många tänker någonting i stil med "Jag ger henne so-and-so, så hon har en skyldighet till mig, och jag har rätt att ta so-and-so ifrån henne."

Men ett barn har inga skyldigheter till sina föräldrar. Och man kan inte ta tillbaka något man en gång givit bort.

Jag vet att jag låter som en 14-årig emopojke men; inget barn har valt sina föräldrar. Inga föräldrar har heller  varit barmhärtiga och tagit emot ett barn (förutom i adoptionsfall, såklart). Barn är tvingade in i världen av sina föräldrar - borde då inte alla skyldigheter ligga på 'tvingaren'?

Åter till Tommy Jordan. Efter lite research på hans Facebook kan jag konstatera att han inte är korkad. Han skriver och pratar duktigt, och för ett tydligt resonemang. Han är en helt normalsmart person, kanske till och med lite smartare än normalt.

Det är det jag tycker är så synd; att den här sortens fascistrelation mellan föräldrar och barn är så djupt rotad att en perfekt funtad vuxen person kan bete sig så oerhört kränkande mot ett barn - och bli applåderad för det.

All makt åt Tengil, vår befriare.

Dagens fight: Sollentunas förslag om lägre grundlön till ungdomar

Sollentuna kommun vill att arbetsgivare ska kunna anställa ungdomar under 25 år och endast betala ut 75 procent av minimilönen under ett års tid (12.000 istället för 16.000 kronor i månaden).

Även om detta ännu bara är ett utkast så finns det i nuläget mer hål än materia i förslaget.

Först ska vi göra klart att det inte handlar om en utbildning, utan snarare en anställning med viss handledning (läs: du kommer göra samma jobb som de andra, riktiga, anställda).

Med den detaljen ur vägen kan vi börja studera hela idén närmare.

För det första så sänder förslaget ett subliminalt budskap; det är okej att nedvärdera människor för deras ålder. En passande beskrivning är det brittiska uttrycket ’ageism’ (att diskriminera någon pga. ålder), som tyvärr tycks sakna svensk översättning.

Kommunalrådet i Sollentuna, Lennart Gabrielsson, sa idag till SR att ”Om man inte har jobb och inte får 75 procent av lägsta lönen så får man ingen lön alls, och det är ännu mindre”.

Jag undrar om han behandlar den erkända löneskillnaden mellan könen på samma sätt – ”Må så vara att Anna får tjugofem procent lägre lön än mig, men det är fortfarande mer än ingenting alls.”
Och om man ska dra det till sin spets så är väl EN procent av lägsta lönen också mer än inga pengar alls? Men jag tror inte att ens Herr Gabrielsson skulle stödja en veckolön på 40 kronor, även om den anställde nu råkar vara under 25. I mina öron låter hela argumentet som gammalt gubbgnäll.

För det andra så sätter det ju de andra, äldre, arbetarna i en osäker sits. Varför behålla en skinntorr åldring som kräver hutlösa löner för något så banalt som ”erfarenhet” när man kan få en 20-årig snärta som förmodligen, efter några veckors träning, kan göra jobbet minst lika snabbt. Fine, jag tror inte man kan ersätta, säg, Sibas Fabian Bengtsson med något skitunge som just tagit studenten, men jag tycker inte det låter orimligt att sagda skitunge snabbt skulle kunna lära sig att göra samma jobb som Bosse på lagret.
Förutom att sänka lönen för unga med 25% skulle förslaget alltså i princip också sänka pensionsåldern med 40 år.
Även om man tänkt sätter upp restriktioner som hindrar företag från att byta ut de lojala gamla hundarna mot den nya, billiga, arbetskraften så faller förslaget - om man inte får byta ut en gammal anställd så blir den nyanställde inte en besparing, utan snarare en extra utgift. Och vilken företagare vill ha mer utgifter?

"Men det skulle ju lätta arbetsbördan för de andra arbetarna, samtidigt som det ger fler personer jobb."
Detta stämmer förvisso, men är en arbetsgivare verkligen villig att sänka kraven på sina anställda utan att sänka deras löner? Jag tror inte det. Vi får ju förutsätta att de företag som skulle använda sig av förslaget och anställa 'nya' ungdomar redan har ett fungerande system, och alltså anställa ungdomar utöver den personal som egentligen behövs. Men som jag sa, anställningen är, vad det än må se ut som, en extra utgift. En utgift som någon måste betala för. Om de gamla anställdas arbetsuppgifter lättar i och med denna utgift så vore det väl inte helt fel av mig att anta att de skulle få betala för den i form av sänkta löner?

"Men det är ju jättebra med arbetserfarenhet!"
Jo, idag så är det bra med arbetserfarenhet. Men i en framtid där det kostar mer att anställa någon med hår på bröstet än någon som knappt kommit ur puberteten så är det ju knappast fördelaktigt att ha knegat så mycket som möjligt. Snarare tvärtom, har du lång och bred arbetslivserfarenhet så är ju risken stor att du inte är så värst ung längre, och då är du som sagt ytterst utbytbar.

Men som dom säger, 'inget ont som inte för något gott med sig'. Om detta förslag innebär att man får en anledning att byta ut vissa personer på, säg, kommunstyrelsen i, säg, Sollentuna mot ett gäng alerta 20-åringar för bara tolv papp per skalle och månad så kanske det inte är en så dum idé ändå.